Jag har inte glömt bort att jag har en blogg. Funderar nästan daglien på vad jag ska skriva i den. Tycker inte att jag gör så mycket intressanta saker som är värda att skriva om. Det är så mycket vardag, liksom. Jag gillar ju själv att läsa vardagsbloggar, men det känns lite tråkigt att alltid skriva en egen sådan blogg. Lite knäppt tänkt kanske… Men jag är inte så mycket för att visa min outfit eller mina wanties (ett ord jag f.ö vill kräkas på).
Barnens pappa är på besök här uppe just nu. Han kom tidigt i torsdags och åker hem imorgon. Han bor inte här hemma hos oss, utan han bor på vandrahemmet som ligger alldeles i närheten.
Jonas och jag har varit ute och cachat både igår och idag. Vi passade på att göra det när barnen umgicks med sin pappa.
Sen ville vi ju passa på att cacha nu när det är helg också. Det blir ju mörkt så tidigt om kvällarna numera, så vi hinner aldrig ut på vardagarna. Jag tycker verkligen att det är jättetråkigt. :( Förut tyckte jag om hösten med dess kvällsmörker, men det gör jag verkligen inte nu. Jag vill ju ut och cacha!
Nåväl, det kan väl vara positivt med mörkret på ett sätt, för då kan vi komma igång med gymträningen på kvällarna istället för att åka ut och cacha. Jag antar att vi får lägga cachningen på is när det är som mörkast och snöigast här. :(
Igår var vi och cachade på Grisberget. Vi tog en hel massa, närmare bestämt 15 st. Det är ju jakttider nu, så då vill vi inte ut i vilka skogar som helst. Grisberget är ju bra på det sättet, det är ju ett motionsområde. Så där finns det då inga jägare.
Idag åkte vi ut till Fårön för att cacha där. Vi trodde att det skulle vara jaktfritt där, men just som vi höll på med den första cachen så hörde vi skott. Så då ville jag inte vara där något mera. Vi trodde inte de skulle jaga där, men det gjorde de tydligen iallafall. Vi hade dessutom lämnat reflexvästarna hemma. Svartklätt i skogen i jakttider är inte så bra.
På denna cachen gick vi bet idag. Får åka hit en annan gång och försöka igen.
Så vi körde bort till Fåröns stugby för att där ta en annan cache. Just som Jonas och jag stod där och höll på att leta efter den, så hörde vi en röst som sa nåt till oss. Jag blev riktigt rädd först, för jag trodde först att det var en person som på något vis hade med stugbyn att göra och som inte gillade att vi körde in med bilen där. Men så såg jag att de hade en varsin GPS i handen, så då förstod jag att det var två andra cachare, som också skulle leta efter samma cache som vi. Vi skakade hand och presenterade oss för varandra. De berättade att de varit inne i skogen, på ungefär på samma ställe som vi varit nyss. Dom hade mött tre älgar i skogen. Det var verkligen kul att få träffa på andra som också cachade, det var andra gången som vi gjorde det. Första gången som vi träffade på andra cachare så hejade vi bara på varandra när vi möttes i skogen, men idag pratade vi med cacharna och vi letade upp cachen tillsammans. De tipsade oss också om en ”multi” som låg en bit därifrån.
En stuga i Fåröns stugby. Den måste ha många år på nacken, med tanke på den gamla dörren.
Vi avslutade dagens cachetur i Munksund där vi tog 3 st cachar. Den ena var lite jobbig att komma åt, för den låg lite jobbigt till. Man var tvungen att gå bland en massa vajrar efter en fd. linbana. Som cachare får man inte ha problem med otillgängliga ställen, som t.ex. högt gräs, djupa, snåriga skogar, osv. ;) Men man får även lära sig väldigt många saker om diverse olika ställen. T.ex. om detta med linbanorna. Jag klistrar in en text om det nedanför denna bild på vajrarna som jag klev mitt i idag:
”Mellan ångsågarna och sulfatfabriken i Munksund byggdes ett system av linbanor upp för transport av flis och spån som användes till bränsle och massaframställning. Den längsta sträckningen gick från Bergsvikens sågverk, över Fingermanholmen och fram till sulfatfabriken i Munksund. Totalt 7 km. Den uppfördes 1929 och var i drift till en bit in på 1940-talet när sågverken i Bergsviken och Storfors upphört med verksamheten. Efter att ha stått outnyttjad några år återupptogs användningen av sträckan Fingermanholmen – Munksund när barkverket på Fingermanholmen behövde bättre utlastningskapacitet. Barkverket och linbanan var i bruk fram till 1965 och anläggningarna revs 1966. Idag återstår linbanefundament, betongvikter från linbanans sträckstation uppe på Fingermanholmens högsta punkt samt rester av kajer och anläggning vid barkverket.”Källa: http://195.196.144.69/piteinter/husera/industrialisering/fingermanholmen.asp
